Utflykt med panikångest

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Jag har haft en helg med sååå mycket utmaningar men också med så mycket framsteg och då vill jag självklart berätta för er. Planen var att jag skulle åka till mina föräldrar över helgen men när mamma ringer torsdag kväll och säger hon skickat hem ett barn med magsjuka kände jag direkt NEJ. Hur skulle jag våga åka dit om hon varit i kontakt med magsjuka liksom? Efter lite pepp från andra med fobin ändrade jag dock beslutet och åkte iallafall. Det var verkligen ett stort steg för att vara mig, tidigare har jag inte vågat åka dit på veckor efter det varit magsjuka på hennes jobb, så ja verkligen framsteg. På vägen dit så stannade jag dessutom för att köpa lösviktsgodis(!) vilket jag är livrädd för. Tack vare Corona har dock folk blivit mer hygieniska och för att få plocka godis behöver en ta på sig engångshandskar och sprita händerna vilket jag ser som positivt.

Fredagen gick bra utan känningar av ångest, himla skönt. På lördagen föreslog jag att vi skulle åka på utflykt till Stendörren, ett naturreservat några mil från mina föräldrar. Mamma har föreslagit det många gånger tidigare men jag har alltid vägrat pga ångesten. Som ni vet är jag livrädd för att åka iväg, speciellt till ställen utan toalett. Mamma har försökt lugna mig med att vi kan åka två bilar så att jag bara kan vända och åka om jag börjar må dåligt, men jag har inte vågat iallafall. Nu var det liksom jag som föreslog det och dessutom sa jag att vi skulle åka en bil!? Kändes lite som att jag slagit i huvudet för förstår inte själv hur jag tänkte när jag frågade men strax efter var vi på väg. Jag har inte vågat åka med någon annan än mitt ex på flera år så det var verkligen ett enormt steg.

När vi väl var på plats på Stendörren så fick jag dock lite problem. Jag har problem med mitt balanssinne sen länge vilket innebär att jag lätt blir åksjuk tex. Det innebär också att så fort jag gör något som rör sig blir jag superyr och illamående vilket triggar panikångesten. Stendörren har nämligen hängbroar mellan öarna och när jag gick över dem började allt snurra och det släppte inte. Jag satte mig på en klippa med huvudet mellan benen men det vägrade ge med dig och då fick jag panik. Vi vände och jag ville verkligen bara hem. Försökte tänka på andningen men paniken var så nära så vi åkte hemåt. När vi åkt en bit passerade vi dock ett annat ställe med vandringsled, då föreslog mamma att vi skulle åka dit istället. Och vet ni? Jag sa ja trots ångesten och nu gick det bra! Det blev ett bra avslut på utflykten och jag lyckades alltså vända misslyckandet till något bra.

Dagen efter föreslog mamma återigen en utflykt till Tullgarns slott och även denna gång kände jag för att utmana mig själv och det gick SÅ bra. Ingen ångest och allt var bara supermysigt så nu sitter jag här och känner mig så glad. Jag har fått mersmak på ett liv utan panikångest och är mer motiverad än någonsin att fortsätta kämpa. SÅ SKÖNT!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229