Uppsala

Psykisk ohälsa, Emetofobi

Jag hade en helt fantastisk helg i Uppsala och jag tänkte att jag ville dela med mig av den till er. Som ni vet har jag varit isolerad i min lägenhet stora delar av dem senaste åren på grund utav min panikångest och emetofobi. Det har i praktiken inneburit att jag har missat både min systers bröllop och min farmors begravning, något som aldrig går att få tillbaka vilket känns sjukt tufft. Jag var där och då bara tvungen att acceptera att jag var för sjuk för att klara av det, jag kunde ju inte lämna lägenheten ens för att slänga soporna vid tillfället så att åka långt hemifrån var otänkbart. Men sedan kom vändpunkten i höstas efter att jag blev singel. Jag hamnade på botten till en början och kunde inte ta hand om mig själv men sedan vände allting till det bättre. Jag började klara av att göra saker och stegen ut i livet blev allt större. Jag har ju delat med mig av alla framsteg till er här så ni vet ju, men i helgen åkte jag som sagt hela vägen till Uppsala vilket var det största steget hittills.

Vi tar det från början; I början på året så fick jag beviljat fondbidrag för att kunna gå min KBT-behandling. Den innebar att jag skulle göra en massa saker från en egenskriven lista. På den står det saker jag tycker är jobbigt att göra men som jag känner att jag behöver klara av. En av dem sakerna är att åka och hälsa på min bror som bor i Uppsala, så sagt och gjort.

Det tog nästintill tre timmar att ta mig hela vägen och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Hann tänka både en och två gånger att det säkerligen skulle sluta i katastrof men så fort jag kommit iväg hemifrån mottade jag bort tankarna. Jag skulle klara av det! Jag har klarat så himla mycket det senaste halvåret så då skulle jag klara detta med, positiva tankar! Och vet ni? Jag klarade det plus lite till.

För inte bara det att jag klarade av att åka hela vägen så klarade jag av att sova på hotell, äta på restaurang, gå på Ikea, äta lösviktsgodis, gå på upptäcktsfärder utan att ha bil i närheten osv. Hotell är något jag tycker är jobbigt då jag inte kan veta om personen som bott i rummet innan varit magsjuk. Även om rummen såklart städas så städas dem ju inte med klorin som behövs för att ta död på magsjuka vilket snabbt får min hjärna att balla ur. Att äta på restaurang är svårt för mig även när jag är på hemmaplan då jag inte direkt kan springa hem om jag börjar må dåligt. Att då äta på restaurang i en främmande stad innebär jag att jag verkligen inte kan ta mig hem vilket ökar paniken, men vet ni? Även det gick SÅ bra!

När det kommer till IKEA så var det egentligen en impulsgrej och jag behövde ingenting speciellt därifrån. Det stället är i min värld förknippat med totalpanik då du inte kan springa ut direkt utan du måste gå igenom hela stället för att komma till utgången. Detta har medfört att jag har vägrat besöka IKEA under de närmaste 6-7 åren, förstår ni hur lång tid det är? Därför kände jag att varför inte slå två flugor i en smäll och bocka av IKEA på listan också och det gick SÅ bra. Lösviktsgodiset har jag klarat av ett par gånger senaste tiden så den kändes inte lika jobbig men ändå finns ju tankarna med eventuell smitta i bakhuvudet. När det kommer till upptäcktsfärderna så vill jag ständigt ha nära till bilen så jag kan åka om jag får panik, jag vill också ha med mig min medicin mot illamående men bägge dessa delar skippade jag. Vi var nämligen tvungna att gå en bra bit från parkeringen så min chans att fly snabbt försvann. Det känns som att jag skryter nu men jag hade ingen ångest där heller... det känns liksom helt overkligt? Från att få panikångestattacker dagligen till att ha glömt bort hur det känns? Att göra saker, njuta av tillvaron och bara känna glädje är helt ofattbart.

Förutom att jag fick umgås med min älskade bror så fick jag chansen att träffa två fina vänner som jag aldrig tidigare träffat i verkligheten, trots att vi har pratat i många år. I Uppsala var det Molly som jag träffade och på vägen hem så åkte jag hem till Hannes. Det är så sjukt med henne för vi pratar varje dag och har gjort det i 5-6 år, vi pratar flera timmar i veckan i telefon och hon vet typ allting om mig men ändå var det första gången vi sågs? Jag var rädd att det skulle kännas stelt eller så men det kändes precis som det alltid har gjort när vi har pratat i telefon. En annan grej med besöket hos henne var att jag var lite rädd då hon några veckor tidigare hade kräkts. Hon var själv säker på att det var på grund av bakfylla men min fobihjärna nojar ju i vilket fall som helst så ett tag var jag inne på att bara ses ute men när stunden väl kom så gick jag in till henne. Jag klarade även det!

När jag slutligen landade i Norrköping igen i söndags var jag helt slut. Det hade varit en sån intensiv helg, med så mycket intryck, människor och känslor men samtidigt var jag övertaggad på livet. Den känslan sitter lite kvar nu med för jag kan liksom inte förstå hur det kan ha gått till, att jag plötsligt klarar av allt det här? Jag ska verkligen se till att njuta av varje sekund för en vet inte när/om bakslaget kommer, och tills dess vill jag få njuta av denna känsla av eurofori. Over and out!

#psykiskohälsa #psynligt #emetofobi #panikångest #paniksyndrom #kräkfobi #spyfobi

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229