Operation livmoder

Vilken vecka det har varit och vad mycket ångest den har innehållit. Känner att jag måste uppdatera er om vad som har hänt och hur allt ligger till så ni hänger med också.

Den 21a oktober var jag på gyn då jag haft ont i magen en längre tid. Jag var helt säker på att dem inte skulle hitta någonting då jag är van vid att ha ont i magen utan att det är något "fel" utöver min tarmsjukdom liksom. Dem börjar med att undersöka med fingrarna och inser att dem inte kan lokalisera min livmodertapp och redan där får jag smått panik. Dem går över till att göra ett vaginalt ultraljud och det känns på riktigt som att jag ligger där i gynstolen i en evighet medan dem undersöker mig. Det är en läkarstudent och en läkare och dem säger absolut ingenting. Tystnaden dödar mig och jag inser att det är någonting som är fel och tillslut berättar dem för mig att hela min livmoder är blodfylld. Det är ärrvävnad runt omkring och livmodertapp, modersmun etc går inte att lokalisera på grund utav all ärrvävnad. På vänster äggstock ser dem något som dem inte lyckas identifiera och området runtomkring har också okänd vätska.

Ytterligare en läkare kommer in och undersöker mig och det beslutas att jag måste opereras. Dem menar att blodet i min livmoder är gammal mens som blivit instängd och förmodligen varit instängd där sedan min senaste akutoperation i Maj 2019 förstår ni hur sjukt det är? Det är 1.5 år sedan den operationen skedde och jag har gått runt med skadade organ sen dess. Att smärtan successivt blivit värre och värre för varje månad som gått menar dem beror på att ju mer blod som tillkommer i livmoder, desto ondare får jag och eftersom blodet inte kan komma ut spänns buken ut och orsakar smärtorna. Dem förstår inte hur jag kan ha gått runt med detta så länge och dem säger "Hur kan du ha stått ut med smärtan, du måste ha fruktansvärt ont?!" och där får jag bekräftelse på att jag faktiskt inte har överdrivit min värk och mina symptom. Självklart skönt att få svar på vad som är fel men tårarna sprutar i ren panik. Operation och spyfobi går inte ihop, och vad innebär allt detta? Kommer jag aldrig kunna skaffa barn? Kommer mina organ vara helt förstörda? Har jag en tumör på äggstocken? Cancer? Tusen tankar och massa ångest på samma gång.

Sedan blir jag hemskickad med morfin (som jag ej vågar äta pga fobin) i väntan på operationen som skulle ske inom en vecka. På onsdagen var mitt besök och först på tisdag morgon rullas jag in i operationssalen, livrädd men glad att det snart är över. Nu är det torsdag och jag mår SÅ mycket bättre. Operationen gick så bra som den hade kunnat gå och alla i personalen var fantastiska. Jag har absolut ingen smärta i magen idag och fattar inte hur jag kunde vänta så länge med att söka för detta. Jag kräktes inte, mådde inte ens lite illa och för första gången så grät jag inte i panik när dem sövde mig. Har ju blivit sövd över 10 gånger och alla gånger har jag hyperventilerat och storgråtit medan dem söver mig men denna gång var jag lite lugnare, så framsteg antar jag men fyfan vilken jobbig vecka det varit.

Det psykiska innan operationen har helt klart varit det värsta. Jag har gråtit mig igenom dagarna haft sån hög ångest och verkligen bara varit helt slutkörd. Dessutom, som tidigare nämnt blir jag av med min ersättning från försäkringskassan nu i Januari, har en annan superstor operation som väntar och ja, allt är bara jobbigt så denna sjukdom var det som fick bägaren att rinna över. Nu ska jag bara ta tag i alla andra bitar och fortsätta kämpa för att få en okej tillvaro igen.

Tusen miljoner tack till alla fina människor som stöttat mig igenom detta, är evigt tacksam för förståelsen då jag förstår att det inte är normalt att reagera såhär mycket på en sån här "liten" grej. Jävla fobi och psyke alltså men ja, tusen tack alla! <3

Gillar

Kommentarer