Mardrömsdagar

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Sedan i lördags har jag levt i konstant stress och oro, något som på riktigt har gjort mig helt slutkörd. Det känns som att jag har sprungit ett Marathon eller som att jag inte har sovit på flera dagar, helt tömd på energi helt enkelt. Jag har funderat fram och tillbaka på hur och om jag kan skriva det här inlägget, då jag egentligen behöver "hänga ut" folk i min närhet för att ni ska förstå, vilket dem inte riktigt är bekväma med. Jag tänker i alla fall att jag ska försöka sammanfatta så gott det går.

Jag fyllde år i lördags och tanken var att jag skulle fira födelsedagen med mina vänner för att på söndagen åka till familjen och fira mig där. På måndagen hade jag lovat att agera chaufför åt familjen då hunden skulle till veterinären så det var fullspäckat schema helt enkelt.

Ett par dagar innan min födelsedag får jag veta att det går magsjuka på mammas arbete vilket såklart stressar upp mig. I vanliga fall så hade jag inte vågat åka dit då men eftersom jag hade lovat att köra hunden till veterinären så kände jag mig illa tvungen. Försökte att så långt det var möjligt att inte tänka på det utan ta en dag i taget vilket fungerade hyfsat. Så blev det lördag och min födelsedag, allt flöt på suveränt till eventuell magsjuka skedde i MIN lägenhet. Jag fick totalpanik och visste inte vart jag skulle ta vägen. Någon annan än jag själv hade alltså eventuellt kontaminerat hela min lägenhet med smitta, jag var skräckslagen. Jag har alltid försökt att undvika att folk som är här på besök undviker att bajsa på min toalett då jag får noja men senaste månaderna har jag tvingats försöka släppa det kontrollbehovet. Folk måste ju få gå på toaletten om dem är nödiga, allt annat är ohumant men där och då ångrade jag mig rejält.

Jag sprang ut utomhus och hyperventilerade. Två vänner till mig försökte lugna ner mig men jag var verkligen panikslagen men lyckades på något konstigt sätt ta mig till festlokalen och fira min födelsedag i alla fall. Redan här gjorde jag ju ett enormt framsteg gentemot tidigare år då jag inte hade vågat göra någonting. Även om mitt firande inte var speciellt glatt och jag mest satt och hade ångest är jag stolt över att jag klarade av att gå dit i alla fall samt oerhört tacksam för det stöd jag hade runt mig.

Dagarna efter fortsatte dock i panikens tecken då jag HELA tiden utsattes för nya prövningar och det är här min berättelse får pausas för att inte hänga ut andra. Men jag kan säga som så att jag aldrig tidigare blivit så utsatt för risk som jag blivit dessa dagar. Jag har trots det lyckats genomföra varenda sak jag skulle genomföra, allt ifrån att agera chaufför, träffa pojkvän, köra bil med ev smittad person, träffa min familj trots magsjuka och åkt hela vägen till Stockholm för behandling. För ett år sedan hade detta aldrig hänt, eller snarare; under ALLA år med denna fobi så har det aldrig hänt. Så fort jag utsatts för smitta innan har jag isolerat mig i mitt hem och väntat ut timmarna tills risken är över. Denna gång gav jag inte vika för ångesten utan fortsatte som planerat och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv. Visst, jag är helt död nu och behöver vila i en evighet men jag klarade av det. Trots alla ångestattacker och tårar så står jag fortfarande på benen och DET är framsteg. Nu ska jag krypa ner i sängen och fortsätta vila så jag förhoppningsvis snart mår bra igen. Over and out

Gillar

Kommentarer