Jag kommer på mig själv dagligen med att tänka oerhört negativt, jag ser katastrof redan innan dem inträffat och utgår alltid ifrån att det värsta ska hända. Det kan vara allt ifrån att jag kommer bli magsjuk av att gå utanför dörren till att jag kommer få alla biverkningar som finns av en ny medicin. Jag har fungerat såhär hela mitt liv och det är som en slags försvarsmekanism, jag tänker att om jag redan utgått från det värsta så kan jag bara bli positivt överraskad. Sedan tror jag att det har mycket att göra med magiskt tänkande också, om jag verkligen ser fram emot någonting så tror jag att livet kommer att komma emellan och att allt därmed skiter sig. Vi tar ett exempel: om någon berättar för mig att den 20 december är du bjuden på ett event med massa roligt innehåll så blir jag automatiskt jätteglad och peppad men ganska så direkt hejdar jag mig själv och tänker "nej jag kommer bli sjuk och missa hela tillställningen så ingen ide att vara glad". Då har jag förberett mig på att jag inte kommer få uppleva det jag ser fram emot och därmed skyddat mig själv från att livet kan komma emellan och blir därmed inte lika ledsen när jag inte kan gå. Såhär tänker jag alltså i alla sammanhang och jag har på senare tid börjat inse hur mycket tråkigare och tuffare livet blir genom att tänka såhär. Samtidigt så är det ju verkligen så att jag i många avseenden faktiskt missar saker jag ser fram emot och därmed blir jag inte lika besviken när jag redan från början ställt in mig på det.
Men då kommer vi till punkten där jag nu står och velar: kan det vara så att jag framkallar alla dessa förhinder genom att ställa in mig på det? Jag vet att det förmodligen låter flummigt men jag har lovat mig själv att iallafall försöka ändra tankesättet lite grann, i små små steg för att se om verkligheten förändras med det. Kanske kan jag börja må bättre och känna att livet samarbetar med mig om jag bara tänker positiva tankar istället? Värt att försöka iallafall!
