Lycklig

Emetofobi, Psykisk ohälsa, Tarmsjukdom

Jag har aldrig, under alla mina snart 29 år i livet mått så bra som jag gör just nu. Det känns läskigt att ens skriva det för jag är så rädd att det ska vända och bita mig i baken, men samtidigt så är det ju alltid så. Bara för att en just nu mår bra, innebär det inte att en alltid kommer att göra det men det gäller att njuta så länge det varar.

Det känns bara så sjukt att allting i mitt liv plötsligt fallit på plats. Jag har efter flera jobbiga år under barndomen arbetat fram en så fin relation till min familj. Från att vara osäker om vi ens skulle ha kontakt i framtiden till att värdesätta dem före allt och alla andra. Jag kan för första gången sen jag flyttade hemifrån 2013 sova kvar hos dem, vilket innebär att jag kan åka dit och stanna där mer än bara över dagen. För bara ett par år sedan fanns det inte på världskartan utan då klarade jag som mest av att vara där ett par timmar innan panikångesten sköljde över mig.

När vi ändå talar om panikångesten firade jag ju nyligen ett år utan en enda ångestattack, något som jag aldrig trodde skulle vara möjligt eftersom det inte var längesen som jag inte ens klarade av att slänga soporna utan att få en attack. Jag tror att mycket beror på min medicin men också på grund av KBT och stabila relationer i min omgivning. Jag har lyckats med att både ta mig ur och överleva en relation som jag på riktigt trodde skulle bli min död. Jag har fortfarande trauman i bagaget men jag har funnit glädje och lyckats bli stabil på egna ben, något jag aldrig trodde skulle kunna ske. Jag var så fast övertygad om att jag inte överlevde ensam, vilket visade sig vara precis tvärtom. På egna ben blev mitt mående nämligen tio gånger bättre, och så mycket ångest och oro bara försvann.

Jag har funnit kärleken och arbetat fram en stabil och trygg relation där jag har utrymme att vara och känna precis som jag är och vill. Jag får vara arg och irriterad utan att vara rädd för att bli lämnad. Jag har, med honom vågat visa alla mina sidor och efter så många år utan att kunna sova tillsammans med någon har jag flertalet nätter, sovit intill honom i en alldeles för liten säng. Visst att min separationsångest ibland kan visa sig men överlag känner jag mig bara så otroligt trygg i vår relation.

Vad gäller min tarmsjukdom så har den, som ni vet krånglat en del på sista tiden men trots det har jag vågat leva livet som vanligt. Jag klarar för första gången i mitt liv av att både bajsa och prutta framför min partner, vilket innebär att jag inte längre behöver ställa in var och varannan dag utan att vi kan umgås trots att magen krånglar. Jag vågar också åka iväg och äta borta, trots att jag vet att magen ska balla ur. Jag har också både jobbiga ingrepp och operationer kvar inför framtiden men jag försöker att ta en dag i taget, oavsett hur framtiden blir. Bajs ska inte vara tabubelagt och jag arbetar mot det målet dagligen.

När det kommer till min emetofobi så har jag mycket kvar att jobba på, men även där har jag vågat ta mig över fler hinder än någonsin. Jag har upprepade antal gånger vågat äta kyckling, något jag inte vågat göra sen barnsben. Jag har vågat stanna kvar med Robin, trots att hans mage har gjort uppror. Jag har ätit både grönsaker och lösviktsgodis utan papper/plats regelbundet varje vecka och jag har till och med klarat av att vara på sjukhus, kring människor som kräkts.

Slutligen har jag, efter över nio år som sjukskriven fått ett jobb och har klarat av att jobba halvtid sedan februari. DET är det absolut största som har hänt mig, visst att det är en anpassad anställning och majoriteten av mitt arbete sker hemifrån men jag har ändå lyckats fullfölja alla dagar på kontoret samt nätverksträff osv utan panikångest. Summan av kardemumman är att jag har gjort världens utveckling och jag känner mig faktiskt genuint lycklig. En känsla jag inte minns att jag känt, någonsin. Tacksam.

Gillar

Kommentarer