Efter att ha haft världens bästa sommar så känns det som att jag har tagit tio steg bakåt. Jag hade världens kraftigaste panikångestattack häromveckan och sedan dess har det bara känts superjobbigt med det mesta.
Jag hade en läkartid för bedömning kring vidare sjukskrivning/sjukpension med en ny läkare här i Norrköping. Sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag nämligen inte haft någon specifik utan har alltid bollats runt mellan olika. Tanken med mötet var att läkaren skulle utvärdera mitt mående för att kunna skriva ett intyg kring hurvida jag kan arbeta eller ej. Med andra ord var mötet oerhört viktigt för min framtid och jag kände redan innan press att klara av det, magen var i obalans och lite illamående känslor. Jag tryckte dock bort oron kring det och åkte till mötet iallafall, problemet var bara att mitt i en mening kom den där fruktansvärda "nu spyr jag" känslan med full kraft. Jag reste mig upp i ren panik, sluddrade fram något till läkaren och sprang till toaletten. Där fick jag hastigt göra nummer två medan svetten rann och jag skakade. Illamåendet lättade ganska direkt efter toabesöket och jag försökte därför samla mig och gå ut igen. Läkaren stod och väntade utanför för att fråga om vi kunde fortsätta mötet. Jag bestämde mig för att ge det ett försök till men ganska direkt kom illamåendet tillbaka i full kraft. På något sätt lyckades jag ta mig ut och bort från situationen. Slängde mig på cykeln för att hinna hem innan jag skulle kräkas men började kvälja så istället fick jag slänga mig ner bakom en buske. Ingenting kom dock men fyfan vilken panik jag kände. Stod där och funderade kring om det var panikångest eller magsjuka men då illamåendet släppte så fort jag kom hem förstod jag att det var den där hemska ångesten iallafall. Den insikten gjorde och gör mig fruktansvärt ledsen då jag precis vant mig vid att leva utan den. Jag har gått en hel sommar utan en massa ångestattacker och livet har äntligen börjat kännas bra igen. Jag har kunnat åka iväg, träffa vänner, göra planer och slutföra dem helt utan panik. Det har till och med gått så pass bra att jag började överväga utomlandsresor så detta kom som en rejäl käftsmäll.
Nu har det gått ca en vecka sedan attacken och jag är fortfarande livrädd för att göra saker, känner efter och letar efter tecken på illamående trots att jag vet att jag bara riskerar att framkalla det. Jag har dessutom mitt i allt detta tvingas inse att jag med största sannolikhet kommer att bli utan inkomst från och med 1:a januari då försäkringskassan är rent utsagt förjävliga. Dem anser att eftersom jag klarade av 1(!) veckas heltidstjänst hemifrån så kan jag därmed också jobba. Dem vägrar att se till varför det fungerade utan enbart att det fungerade. Så en veckas heltidstjänst hemifrån på obestämda tider signalerar till dem att jag kan söka alla jobb som finns utanför hemmet, på alla tider vilket är totalt omöjligt för mig.
I måndags började jag nämligen en ny praktik hemifrån som skulle ha varit mellan 9-17 men redan efter första dagen så kände jag att det är helt och hållet omöjligt. Jag klarar inte av att sova när jag vet att jag måste vara uppe på morgonen, jag stressar upp mig så mycket att kroppen inte klarar av att slappna av. Jag satt med så hög ångestnivå att jag bet sönder insidan av munnen och rev sönder mina fingrar och nagelband - vilket för vem som helst borde signalera att det inte fungerar. Nu kör jag på eget initiativ på halvtid och det fungerar bättre men inte smärtfritt. Dessutom är det som sagt hemifrån och noll fysisk kontakt med andra individer vilket är den största faktorn till varför det fungerar. Hur kan då försäkringskassan anse att jag kan söka alla jobb och jobba heltid? Det är för mig ett enda stort skämt och jag tycker att det är vidrigt av dem att göra en sådan bedömning. Jag försökte förklara att om jag inte ens klarar av ett läkarmöte på 30 minuter utan att springa ut i panik, hur ska jag då klara av att befinna mig på ett arbete hela dagarna? Fokus kanske ska ligga på att ge mig behandling och stärka MIG innan jag ska tvingas ut i arbete. Usch vilket system alltså... Jaja, nog med klagandet - det löser sig väl på ett eller annat sätt och jag får tänka att ett steg bakåt gör två steg framåt. Jag ger mig inte!
