I'm alive

Emetofobi, Psykisk ohälsa, Tarmsjukdom

Jag må vara lite av en dramaqueen men herregud så sjuk jag har varit. Jag har legat inlagd och det är typ det värsta som kan hända mig med denna fobi, och ännu mer nu under denna pandemi men vi tar det från början.

Måndagen den 8e februari fick jag känningar av urinvägsinfektion, något jag tyvärr haft alldeles för många gånger i livet. Jag försökte dricka en massa vätska och kissa ut det men på torsdagen den 11e gav jag upp. Jag kontaktade vården men fick inte ens en tid för att lämna urinprov utan istället skrev dem bara ut antibiotika, något jag inte ställer mig positivt till. Jag vet nämligen av egen erfarenhet att det krävs urinodling för att göra resistensbestämning utifrån specifik bakterie men icke.

5 dagar senare, 15e februari så avslutades kuren och mina symptom var borta. Jag mådde bra hela måndagen och hela tisdagen men på onsdag kväll kom symptomen tillbaka. När jag vaknade på torsdag morgon (18/2) var det ännu värre och jag försökte få en tid till vårdcentralen som nekade mig. Tillslut fick jag en tid till jourcentralen, där tog man urinprov och snabb-sänka. Urinprovet visade inga bakterier (då det inte gick att hålla i blåsan så länge), inget blod i urinen eller vita blodkroppar. Sänkan var 4 vilket alltså är ett tecken på att jag är frisk. Trots det fick jag iallafall en ny kur antibiotika utefter mina symptom och urinen skickades på odling.

Fredag (19/2) började jag må dåligt, från ingenstans kom frossa, muskelvärk och feber. Eftersom jag redan åt antibiotika tyckte jag att det var märkligt att jag plötsligt blev sämre, så jag kontaktade vården igen. Tillbaka till jourcentralen och denna gång visade urinprovet bakterier, vita blodkroppar samt blod i urinen. Min sänka hade också höjts från 4 till 22, fortfarande relativt lågt men högre än vad en bör ha, speciellt under pågående antibiotikakur. Läkaren på jourcentralen däremot sa att jag överdrev, att det inte var någon fara och skickade bara hem mig. Detta trots att alla värden försämrats på bara en dag...

Lördagen och söndagen är ett stort töcken, febern åkte upp och ner som en jojo. Ena stunden hade jag 39 graders feber för att plötsligt ligga nere på 36.9, men hela tiden kraftig muskelvärk och frossa. Det brände över hela huden trots att jag hade frossa, så jag låg i sängen med kylklampar i örngotten och allt gjorde så ont. Huvudvärken var allra värst, jag kunde inte röra huvudet och var tvungen att ligga i ett kolsvart rum. Jag är besatt av att kolla på serier men inte en enda gång under alla dessa dagar startade jag tvn. Det enda jag försökte göra var att sova men det var helt meningslöst eftersom jag mådde alldeles för dåligt för att kunna sova. Jag låg helt enkelt bara och blundade dag efter dag och natt efter natt. En tanke som slog mig medan jag låg där var ifall jag hade åkt på corona, så för säkerhets skull så bokade jag på egen hand in ett coronatest men det kom tillbaka negativt.

På måndagen (22/2) försökte jag få en ny tid till vården då jag trots 4 dagars antibiotika hade 39graders feber men dem nekade mig tid, sa att jag säkert bara hade åkt på influensa samtidigt. Min familj ringde regelbundet för att kolla hur jag mådde, och jag märkte hur rädda dem faktiskt var då pappa sa att han skulle ställa klockan vid 03 varje natt för att ringa och kolla så att jag fortfarande levde. När Robin kom förbi senare på måndagen så sa han att han aldrig hade sett någon så dålig, och att han seriöst var rädd för att jag skulle dö. Det var som en väckarklocka för mig, jag insåg att jag verkligen måste åka in. Jag ringde vården igen och sa att jag seriöst var rädd för mitt liv och då fick jag en tid.

Jourcentralen tog emot mig en tredje gång, läkaren där var motvillig mot att ens ta några prover men tillslut fick jag igenom en snabb-sänka och då tog det fart. Från fredagens 22 hade värdet fyrdubblats och jag kördes direkt till akuten. Min puls var svinhög och alla värdena var katastrofala, så en inläggning var ett måste. Dem misstänkte först och främst njurbäckeninflammation men jag hade ingen smärta i varken svank eller mage, trots att dem både tryckte och slog. Istället vändes tankarna mot hjärnhinneinflammation då huvudvärken och ljuskänsligheten var värst, nacken var också svår att böja så ryggmärgsprov togs. Jag hade hört så mycket hemskt kring det men helt ärligt så kändes det inte för fem öre. Provet kom dock tillbaka utan anmärkning så den teorin avslogs. Kvar på listan stod lunginflammation eller blodförgiftning. Lunginflammation då min andning var ansträngd men lungona lät bra, så den teorin avslogs. När det kommer till blodförfitningen så tog dem en massa blod för att skicka på odling, de svaren har inte kommit ännu så jag vet inte.

Jag fick i alla fall intravenös antibiotika var 6e timme och varje timme kom dem för nya prover. Jag var så trött och ville bara få sova, tror att klockan var 03 när jag fick den första dosen antibiotika och när klockan var 08 kom dem med frukost, då hade jag sovit max en timme. SÅ trött!

När läkaren kom vid 10 så hade min sänka redan gått ner rätt mycket vilket kände så så bra. Det visade ju att antibiotikan bet och då skulle jag få åka hem. Inläggning med fobi är HEMSKT, speciellt med tanke på att personen som hade rummet bredvid mig kräktes precis hela tiden, vilket jag fick ligga och lyssna på. Jag är iallafall så glad över att jag fick ett eget rum med egen toalett, och att pandemin gjorde så att en inte fick lämna rummet. Något gott som det hemska viruset förde med sig utifrån fobin.

På kvällen fick jag äntligen åka hem eftersom proverna blivit bättre. Med mig hem fick jag en ny antibiotikakur och lite hopp om att det skulle hjälpa vilket det känns som att den har gjort. Däremot har min tarmsjukdom nu började sparka bakut, jag antar att det är pågrund utav alla mediciner. Hela fredagen spenderades på toan genom att skita blod, mycket roligt..

MEN nu är det 28e och söndag vilket innebär att jag har ätit antibiotika i flera dagar och vet ni? Igår var första dagen som jag mådde HELT BRA! Det kände som att jag var en helt ny människa och att hela världen var min. När jag nu kom ut ur min sjukbubbla så inser jag att all snö har smält och att -11 grader har bytts ut till +11 grader, hur sjukt? Jag är så så taggad på vår och att få må bra nu. Sedan är jag fruktansvärt stolt över mig själv som trots detta helvete har klarat mig igenom alla vändor på sjukhus och alla prövningar med min fobi. Jag tror verkligen att allt det här har gjort mig starkare! #psykiskohälsa #tarmsjukdom #kräkfobi #spyfobi #emetofobi

Over and out
E

Gillar

Kommentarer