Helvetets helvete

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Jag har haft ett fruktansvärt dygn och än är det inte över. Jag har lovat mig själv att skriva öppet om kampen mot fobin och berätta om både bakslag och framsteg. Nu är jag i en sån där hemsk situation som gör mig handlingsförlamad. När fobin verkligen har satt tänderna i en och det känns som att ingenting kommer att bli bra.

Förra helgen blev en vän till mig magsjuk, någon jag nyligen umgåtts med. Direkt sätter mina hjärnspöken igång och jag är helt övertygad om att jag kommer att smittas. Tanken var att jag egentligen skulle gjort min första riktiga terapiresa den helgen men självklart fick jag panik och ställde in. Istället låg jag hemma och räknade 48h efter att frenetiskt ha städat med klorin. När 48h+ hade gått började jag slappna av och känna att jag kanske faktiskt klarar mig iallafall.

Igår hade jag bestämt att jag skulle hälsa på min familj då vi alla syskon skulle komma hem och umgås tillsammans. När jag hade varit hemma i byn i ett par timmar fick jag ett meddelande från min vän. Det virus hon hade drabbats av var inte calici(vinterkräksjuka) utan ett annat, som hade betydligt längre inkubationstid än 48h, nämligen 10 dagar. Jag insåg direkt att det var dag 7 sedan jag träffade henne och paniken bröt ut. Många timmars googlande och många samtal till olika myndigheter och smittskyddsansvariga så insåg jag att jag fortfarande kunde bli sjuk. Och dessutom av ett virus 10 ggr värre än vinterkräksjukan (visste inte ens att det fanns aggressivare virus än det).

Jag grät i flera timmar och körde alldeles för fort hem till Norrköping igen. Tankarna bara snurrar, om jag blir sjuk blir jag tio gånger sjukare än en frisk människa. En frisk människa som drabbas av det här viruset är sjuk i 8-12 dagar. Förstår ni?! Nästan två veckor med magsjuka? Jag kan knappt skriva det för jag får sån panik. Nu ligger jag här i sängen och tårarna bara forsar. Folk förstår inte varför jag är hysterisk, folk förstår inte varför jag är så rädd men det jag känner är oavsett vad precis lika äkta. När jag säger att jag hellre dör än att kräkas är det för att det är precis så det känns. Även om jag vet att det är en helt orimlig känsla och att det finns tusentals saker som är värre än magsjuka.

Viruset min vän har kan smitta i upp till tre månader, det innebär att oavsett vad kommer jag inte våga umgås på minst tre månader. Vet ni hur hårt det tar på en att känna sig så rädd att en tvingas ta avstånd från sina vänner? Det tar sönder mig, det tar sönder min vän och alla andra som drabbas av min fobi. Jag skäms för att jag är såhär men klarar ändå inte av att gå emot det. Fattar inte hur jag kan vara så orimligt jävla rädd... helt sinnessjukt.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229