Från återfall till lycka

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Under alla mina år som ung vuxen har jag levt i tron om att jag inte kan stå på egna ben, att jag har behöver en annan person för att överleva. Jag trodde länge att det var han som bar mig, han som gav mig kraft och han som gjorde livet värt att leva. Allt det var för mig kärlek, och jag trodde på riktigt att det var den känslan alla strävade efter. Idag vet jag att det är ett beroende och långt ifrån något som kallas kärlek, idag vet jag också att alla dessa år inte lyfte mig utan att det var precis tvärtom.

Mellan år 2017 och 2019 blev mitt psykiska mående en nedåtgående spiral och min panikångest utvecklades till något katastrofalt. Jag gick från att ha enstaka panikattacker på ett helt år till att ha flertalet om dagen som tillslut ledde till att jag inte klarade av att lämna lägenheten. När jag sedan blev singel i slutet av sommaren 2019 föll jag till botten och jag tvingades att flytta hem till mina föräldrar. Jag bodde där i 1.5 månad och det var något jag inte hade klarat av sedan jag flyttade hemifrån 2013. Helt plötsligt sov jag borta varje dag, åt mat om någon annan lagade och tvingades dela bakterier med flera andra personer. Där och då mådde jag så fruktansvärt dåligt av separationen att jag tänkte att "jag klarar enbart av det här för att jag inte orkar ha panik över min fobi också". Jag förväntade mig alltså att fobin och panikångesten skulle komma smygandes tillbaka när jag rest mig upp efter uppbrottet men tiden gick och ingenting skedde.

Jag flyttade hem igen och kände mig starkare, tills jag plötsligt föll tillbaka i "kärleks"träsket och jag kände återigen hur jag blev allt sämre. Trots det vägrade jag förstå vad jag behövde göra, för jag trodde mig vara så beroende av honom att det inte fanns några alternativ än att stanna. Hur tänkte jag kan man fråga sig, alla framgångar jag gjorde under de där månaderna gjorde jag ju på egen hand, vad tydde då på att jag skulle vara beroende av någon annan? Hur som helst drogs jag allt djupare ner i fällan och mitt mående var en enda bergodalbana. Ena sekunden kände jag mig glad, pirrig och förhoppningsfull för att sekunden efter ligga i en hög på golvet gråtandes och med självmordstankar.

Sen kom jag till en punkt där jag kände att nu får det vara nog, jag samlade ihop den lilla styrka jag hade kvar och lämnade. Jag hoppades så att jag skulle orka stå men en vecka innan jag skulle fira fem år som självskadefri låg jag på badrumsgolvet i en pöl av blod. Fallet blev så mycket kraftigare än jag någonsin kunnat tro och jag trodde på riktigt av mitt liv var över där och då. Jag är inte redo att berätta för er även om jag skulle vilja. Mina upplevelser och trauman är fortfarande obearbetade och jag vill inte prata förrän jag är hundra procent redo. En dag, men inte idag.

Hur som helst, när jag låg där på badrumsgolvet helt tömd av energi kände jag mig verkligen klar med livet samtidigt som jag lovat mig själv att inte ta livet av mig. Tankarna for fram och tillbaka men någonstans där längst nere på botten såg jag en ljusglimt och någonstans djupt inne i mig tändes ett hopp. Jag var fri nu, jag hade hela livet framför mig. Jag började återfå lite styrka, känna motivation och sen vände allt.

Nu har det gått 8 månader och jag minns inte sist jag mådde såhär bra. Jag har klarat av saker jag inte klarat av på flera år. Jag har sovit borta mer eller mindre varje helg, många mil hemifrån. Jag har (innan restriktionerna) klarat av att besöka mina syskon, sova på hotell, äta på restauranger, bowla, åka kommunalt och åka på roadtrips. För första gången på så länge har jag känt mig nästan normal eller i alla fall välfungerande. Jag har bevisat, inte bara för mig själv utan för hela världen att det är JAG som klarar saker. Jag har aldrig varit beroende av någon annan för att ta mig framåt, snarare tvärtom. Vändpunkten i min utveckling och i mitt mående var separationen och idag står jag på egna ben. Att nå botten var såhär i efterhand det bästa som kunde hända mig och jag är så tacksam idag. Jag ser heller inte ner på mig själv för återfallet för utan att låta för självsäker så tror jag inte det finns många som hade stått stadigt efter allt. Dessutom kunde jag lätt fallit tillbaka till beroendet och fortsatt på samma bana som tidigare år men jag reste mig upp direkt. Jag har också valt att dela med mig av mina erfarenheter till andra som kämpar mot ett friskare liv utan självskadebeteende. Genom att besvara deras mejl gör jag nytta, och kanske kanske är jag också en del i det som räddar dem från att ta sitt eget liv. DET är stort och återigen, jag är så tacksam för både möjligheten och förtroendet jag fått.

Jag har också detta år flyttat till min drömlägenhet som är precis som ett radhus. Jag har min egen trädgård med gräsmatta och grönsaksodling. Jag har en stor uteplats som gjord för grillkvällar med vänner. Jag har min egen ytterdörr som jag så länge har drömt om och parkeringsplats precis utanför. Jag har dessutom hittat kärleken i en helt fantastisk kille; men utan att vara beroende av honom. Jag är självständig och jag behöver inte honom för att livet ska fungera, utan hans kärlek och hans stöd är bara en superfin bonus. Vi matchar så bra och trots svårigheterna med distansförhållande med min fobi så har det fungerat och nu äntligen bor han här. Vi fick avsluta året tillsammans och påbörja år 2021 och jag är så himla tacksam. Tacksam för allt och för att jag har hopp inför framtiden. Nu ska jag fokusera fullt ut på att bli så pass frisk att jag fungerar i arbetslivet, så jag kan jobba emot min dröm om en ekonomi där jag kan unna mig saker men framför allt en ekonomi som ger mig möjligheten till ett hus och hund. Det är min enda dröm här i livet, ett hus. Nu kör vi 2021, kasta undan pandemin och min fobi så livet blir komplett, can`t wait.

Gillar

Kommentarer