Framsteg

När jag tittar tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett par år sedan och jämför det med idag känns det som två helt olika liv. Då kunde jag knappt gå ut och slänga soporna utan en panikångestattack, än mindre hitta på saker med vänner och njuta av socialt umgänge. Idag har jag helt plötsligt ett aktivt liv där jag gör saker, trivs att ha folk omkring mig och jag har nästan glömt hur det känns att ha panikångest.

Om jag jämför mitt liv med hur det var för bara några månader sedan så är skillnaden också enorm. Jag har en lista som är skriven i terapin med saker jag vill klara av, på den listan är det inte många saker kvar. Sak efter sak bockas av och ångesten blir allt mindre. Vi kan då häromdagen som ett exempel; i tidigare inlägg så berättade jag om att jag åkte på roadtrip med mina vänner. Att åka bil med någon annan har länge varit ett problem för mig eftersom min största mardröm är att kräkas när någon är med. Om jag åker egen bil kan jag ju åka hem när som och jag kan kräkas ifred om jag skulle behöva. På grund av den rädslan har jag ofta framkallat panikångest när jag åkt med någon annan vilket leder till att jag börjar må så illa och kvälja.

Denna rädsla har jag i etapper utmanat genom att till en början bara ta kortare turer med någon vän i stan för att sedan öka avstånd och liknande. I senaste inlägget åkte vi ju längre bort från stan men vi hade inget direkt mål utan åkte bara runt på måfå och jag visste att vi när som kunde vända och köra hemåt. Detta gjorde att jag blev lite tryggare och det hela gick smärtfritt.

I början av veckan ökade jag utmaningen rejält, vi bestämde oss nämligen för att åka till Söderköping och äta glass. För er som inte vet det finns det ett känt glasställe där som heter Smultronstället, dem har enorma glassar och brukar ofta vara smockfullt med folk. Vanligtvis skulle jag alltså ha velat ta egen bil och mötas upp där men denna gång åkte jag i min kompis fullsatta bil. Det är ett par mil dit och hem så det tar en stund att köra. Sedan skulle vi också beställa glass för att sedan i lugn och ro sitta och käka. Många moment som kan få mig att balla ur vanligtvis men vet ni? Jag var hellugn, inte ens en föraning av ångest.

När jag sedan kom hem kändes det som att jag svävade på moln, det var en helt surrealistisk känsla att ha klarat av det. För er andra som aldrig haft paniksyndrom eller torgskräck så förstår jag att det låter helkonstigt att vara så glad över en sån här sak. För er är det ju en del av vardagen att göra sånt här men för mig är det enormt. Så jag vill liksom dokumentera detta för att kunna se tillbaka när jag har en sämre dag. För de dagarna kommer och bakslag kommer att dyka upp, men då gäller det att försöka se allt det positiva istället och peppa mig själv att det kommer vända. Jag vägrar tro att jag ska bli så pass dålig igen att jag inte vågar lämna lägenheten för nu vet jag hur det känns att klara av saker, och då är det värt att kämpa med blod, svett och tårar. Det var nog bara det jag ville ha sagt, nu ska jag gå ut på en promenad!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229