Min livshistoria
Varför har jag emetofobi och hur fick jag min tarmsjukdom?
Jag har alltid varit smal och tunn, gömt mig i stora kläder och sett lite sjuk ut men det tog lång tid innan man förstod vad som var fel. Redan i årskurs ett vägrade jag gå upp på morgonen, jag minns hur jag grät och skrek. Att jag låg i fosterställning och kved av magsmärtor och att jag ständigt hade diarré. Vi besökte läkare efter läkare, skjutsades till akuten gång på gång. Men de ville inte undersöka mig ordentligt, det menade på att alla mina smärtor var psykiska och skickade mig till BUP, barn och ungdomspsykiatrin. Där intalade de mig att jag hade ett monster i magen, ett sådant som bara kunde besegras genom att gå till skolan ändå - genom att trotsa smärtan. Det tog mig 8 år av smärta innan någon slutligen tog mig på allvar och gjorde en koloskopi, där diagnostiserade man mig med Ulcerös kolit, kronisk blödande tarminflammation. Jag hade inte alls något monster i magen utan hela tjocktarmen bestod av blödande sår, sår som ledde till smärta, illamående, diarre, blod och framför allt mindre näringsupptag. En förklaring till varför jag var så smal och tunn. Och kanske var det alla dessa turer och brist på förtroende som ledde till min fobi, eller snarare faktorer som formade den extrema rädslan - för min spyfobi grundas på att inte bli trott.
Mina värsta minnen är från de dagar jag suttit lutad över toasitsen, bönat och bett om att bli trodd."Jag kommer kräkas" medan de runt omkring pratar om att det är psykiskt och att jag ska sluta larva mig. Kanske ropade jag vargen kommer alldeles för många gånger men oavsett vad så gör det ont att aldrig bli betrodd. När jag tänker tillbaka på min barndom kan jag inte minnas att jag var speciellt rädd för att kräkas annat än när jag hängde över toastolen. Trots det kan både barndomsvänner och fd lärare berätta att jag ständigt var på spänn, lyssnade efter konstiga ljud som tydde på att någon kräktes, att jag knappt vågade äta med rädsla för matförgiftning och att jag knappt vågade hitta på saker med mina vänner. Det är först nu, de senaste fem - sex åren som jag har börjat ifrågasätta och se mina udda beteenden. Varför psykolog jag har träffat, varje vän jag har haft har alla frågat detsamma; "varför har du spyfobi?" men jag kommer nog aldrig ha ett svar på det. Allting är bara lösa trådar och spekulationer. Och att lägga ner tid på att försöka komma underfund med det är både slöseri med tid och energi. Det kommer i vilket fall som helst inte göra mig friskare.
