Varför har jag emetofobi och hur fick jag min tarmsjukdom?

Jag har alltid varit smal och tunn, gömt mig i stora kläder och sett lite sjuk ut men det tog lång tid innan man förstod vad som var fel. Redan i årskurs ett vägrade jag gå upp på morgonen, jag minns hur jag grät och skrek. Att jag låg i fosterställning och kved av magsmärtor och att jag ständigt hade diarré. Vi besökte läkare efter läkare, skjutsades till akuten gång på gång. Men de ville inte undersöka mig ordentligt, det menade på att alla mina smärtor var psykiska och skickade mig till BUP, barn och ungdomspsykiatrin. Där intalade de mig att jag hade ett monster i magen, ett sådant som bara kunde besegras genom att gå till skolan ändå - genom att trotsa smärtan. Det tog mig 8 år av smärta innan någon slutligen tog mig på allvar och gjorde en koloskopi, där diagnostiserade man mig med Ulcerös kolit, kronisk blödande tarminflammation. Jag hade inte alls något monster i magen utan hela tjocktarmen bestod av blödande sår, sår som ledde till smärta, illamående, diarre, blod och framför allt mindre näringsupptag. En förklaring till varför jag var så smal och tunn. Och kanske var det alla dessa turer och brist på förtroende som ledde till min fobi, eller snarare faktorer som formade den extrema rädslan - för min spyfobi grundas på att inte bli trott.

Mina värsta minnen är från de dagar jag suttit lutad över toasitsen, bönat och bett om att bli trodd."Jag kommer kräkas" medan de runt omkring pratar om att det är psykiskt och att jag ska sluta larva mig. Kanske ropade jag vargen kommer alldeles för många gånger men oavsett vad så gör det ont att aldrig bli betrodd. När jag tänker tillbaka på min barndom kan jag inte minnas att jag var speciellt rädd för att kräkas annat än när jag hängde över toastolen. Trots det kan både barndomsvänner och fd lärare berätta att jag ständigt var på spänn, lyssnade efter konstiga ljud som tydde på att någon kräktes, att jag knappt vågade äta med rädsla för matförgiftning och att jag knappt vågade hitta på saker med mina vänner. Det är först nu, de senaste fem - sex åren som jag har börjat ifrågasätta och se mina udda beteenden. Varför psykolog jag har träffat, varje vän jag har haft har alla frågat detsamma; "varför har du spyfobi?" men jag kommer nog aldrig ha ett svar på det. Allting är bara lösa trådar och spekulationer. Och att lägga ner tid på att försöka komma underfund med det är både slöseri med tid och energi. Det kommer i vilket fall som helst inte göra mig friskare.

Emma heter jag, är 24 år gammal och utåt sett en helt vanlig tjej. Däremot lider jag i det tysta av både emetofobi och tarmsjukdomar som skapar en väldans massa trassel både i nuläget och i framtiden. Tanken med den här bloggen är att jag ska kunna dela med mig av hur min vardag ser ut, just för att öka förståelsen och respekten för hur det faktiskt är att leva med emetofobi och tarmsjukdom. Detta inlägg ska jag dock fokusera på emetofobin, medan tarmsjukdomen kommer i ett senare inlägg.

Jag har varit borta från bloggvärlden ett tag då jag har klurat på hur vida jag ska skriva öppet om det eller inte. Tyvärr är det ju så att många i samhället ser ner på psykisk ohälsa av alla dess slag och att då vara öppen om sitt mående kan leda till negativa konsekvenser. Mina tankar har gått kring hur jag ska kunna få ett arbete om jag är ärlig om fobin och hur jag ska bli bemött i olika arbetssituationer, Men slutligen har jag kommit fram till att oavsett om jag döljer det på sociala medier eller inte så kommer arbetsgivare ändå få reda på det i verkligheten. Jag tror inte att jag någonsin kommer bli helt fri från min rädsla och det innebär att en arbetsgivare behöver få veta om fobin, så att de kan förstå mig om jobbiga situationer uppstår. Så summan av kardemumman är att de positiva faktorerna enligt mig väger över de negativa. Om jag kan visa att jag öppet vågar stå för och berätta hur handikappad man faktiskt blir, kanske fler vågar tala öppet om sitt mående och jag kan dessutom hjälpa alla runt omkring att förstå hur svårt det faktiskt är att leva med denna fobi.

Men vad innebär egentligen emetofobi?

Det är frågan du troligtvis ställer dig just precis nu, när du läser den här meningen. Och syftet med att publicera det här inlägget är att sprida information kring den fobi som så många lider utav, men i tysthet. Jag har läst x antal bloggar där man talar om emetofobi, men sällan är det någon som går in på djupet i rädslan. Antingen är det anonyma bloggar som verkligen skriv i ren panik, för att få ut sin panikångest inför att kräkas. Eller så är det en blogg om en normal tjej med fobi men som aldrig riktigt visar hur det faktiskt är att leva med det.

Jag vill lära och skapa förståelse för att emetofobi är något som borde tas på lika stort allvar som tex adhd. Men idag är det inte så, idag pratas det om att rycka upp sig och sluta fåna sig. En ses som töntig och omogen, fast det precis som vilken sjukdom som helst är på dödligt allvar.

Emetofobi är i stora drag rädsla för att kräkas. Men en del emetofober är dock enbart rädda för att se andra spy medans andra emetofober bara är rädda när magsjuka människor spyr, just för att de då själva kan bli smittade och spy. Är det någon som kräks pga fylla eller åksjuka tex blir man inte rädd eftersom det inte kan smitta en själv.

Jag tillhör den sist nämnda kategorin, dock är gränsen hårfin däremellan. För hur kan man veta säkert att personen inte råkade drabbas av magsjuka just under fyllan? Det kanske inte alls är fyllespya utan magsjukespya, som är så otroligt smittsamt. Och som emetofob vänder du på allting kring kräkningar och tänker det värsta. Du är sällan optimistisk utan utgår från att nä, det var inte alls åksjuka utan den här gången hade han faktiskt magsjuka trots att han alltid blir åksjuk. Den logiska tankeförmågan försvinner i och med den panik som infinner sig. Emetofobi kan man inte fly från, till skillnad från tex fobi för höjder. Vart du än är, eller vad du än gör så finns det risk för att någon i din närhet har magsjuka och smittar dig. Därför utvecklas ofta just emetofobin till andra fobier. Ska ta upp dessa i ett senare inlägg men för nu sätter jag punkt. Meningen är ju att ni ska orka läsa detta!