Bristningsgränsen

När jag slog upp ögonen imorse och insåg att mitt liv fortfarande var verkligt, att allt inte var en mardröm så vände jag på kudden och somnade om. Det finns snart ingen mening med att kämpa, jag är totalt uppgiven. I 21 år har jag kämpat mot ett friskt liv, jag har tagit fler fighter än de flesta, jag har slagits ner i backen gång på gång men har ständigt rest mig. Med skyhög frånvaro krigade jag mig igenom skolan med godkända betyg. Alla dessa år med terapi vecka ut och vecka in. Medicin efter medicin. Jag är så trött nu, mina ben bär snart inte mer. Systemet har svikit mig, jag har ramlat mellan stolarna. Vem kan hjälpa mig? Vem kan stötta mig?

Psykisk ohälsa är allvarligt, det är ingenting vi ska skoja bort. Att jag kämpat med det här större delen av mitt liv gör mig dock inte till ett offer utan en krigare, för att jag gång på gång försöker att ta mig framåt men det är förjävligt att detta mående förminskas bara för att det sitter i mitt huvud.

I åtta år har jag varit sjukskriven och kämpat för att bli bättre. Arbetsträning på arbetsträning, försök på försök. Efter de där fjuttiga sex timmarna på en arbetsplats kommer jag hem helt utslagen. Feber, illamående och ont i hela kroppen. Slutkörd. Efter SEX timmar på en vecka. För att inte tala om all annan daglig ångest, den som gör att jag inte klarar av att arbeta, sova med min pojkvän, bo med någon, resa, skaffa barn. Den som förstör mitt liv och all de mål jag faktiskt vill nå.

Det här är ingenting jag njuter av. Jag är inte lat, jag vill inte må såhär. Jag VILL jobba, jag VILL tjäna pengar, jag VILL vara en del av samhället. Jag måste bara få ta det i min takt, timme efter timme. Inte gå från ej uppnådda sex timmar till 40 från en dag till en annan. Jag behöver försäkringskassan, jag behöver känna stödet, förståelsen.

Sedan jag fick avslag har mitt mående kraftigt försämrats. Jag kan inte somna om kvällarna trots sömntabletter, jag missköter maten och har hög puls dygnet runt. Min ångest smyger sig på allt oftare och allt känns allt mörkare, tyngre. Ska det få gå till såhär? Ska vi som är sjuka bara helt plötsligt lämnas vind för våg? Jag vet inte vad ni tycker men i min värld är det sjukt att det får gå till såhär. Fyfan.

Gillar

Kommentarer