Bajs, panik och framsteg

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Jag har haft en omtumlande helg men som tillslut blev rätt lyckad ändå. Tänker att jag ska varna er lite angående att detta inlägg kommer innehålla bajs och annat sån "känsligt", så om ni är fina i kanten och inte klarar av att läsa sånt kan ni bläddra förbi.

I fredags hade jag en fullspäckad dag inplanerad och jag blir alltid lite stressad av sådant, tänkte därför att mitt illamående som jag vaknade med berodde på oro. Jag drog till gymmet och körde ett pass, duschade käkade och träffade en kompis. Efter det hade jag terapi inplanerad och direkt efter det åkte jag mot Nyköping. Jag skulle träffa en kompis från förr för att sedan spendera helgen hos mina föräldrar i Trosa. Under hela dagen så pendlade illamåendet fram och tillbaka. Ena stunden mådde jag superbra för att i andra stunden känna mig spyfärdig. Trots detta så fortsatte jag liksom planerna som vanligt, ständigt med tanken "Det är bara oro".

När jag kom till mina föräldrar var klockan bortåt sex och jag insåg att jag inte hade ätit sedan halv elva på förmiddagen. Även om mina tarmsjukdomar har varit förhållandevis lugna sista tiden är det sjukt viktigt för mig att äta regelbundet, något som helt hade fallit bort i schemat. Pappa skulle precis börja med maten men det skulle ta en stund så jag slängde i mig två mackor på stående fot och klunkade en glas cola. Ganska direkt därefter fick jag magknip och hamnade på toaletten. 4-5 toalettbesök under 30 minuter och jag började få panik, samtidigt vällde illamåendet över mig och då var panikattacken ett faktum. I ren och skär panik slängde jag in väskan i bilen och åkte mot Norrköping igen. Jag visste ju innerst inne att det högst troligt var kombinationen tarmsjukdom och panikångest men rädslan för att jag var magsjuk var för stark, jag ville verkligen bara hemma. Grät hela bilresan hem och tvingades göra något jag inte gjort på många månader, stanna i vägkanten för att skita. Hela systemet sa liksom upp sig och sparkade bakut. Det är så fruktansvärt förnedrande att behöva göra sina behov ute, bland människor men nöden har ingen lag. Men tårarna rann och jag kämpade så för att inte kräkas också. I vanliga fall är jag snabb med att ta ondansetron (illamående medicin) men jag kämpade så för att stå emot. Har ju blivit väl medveten om att den är som en liten snuttefilt och något som hämmar utvecklingen i KBT:n.

När jag kom hem och kände att jag mådde bra igen var jag så besviken på mig själv. Efter flera månader utan panikångest så kände jag mig på botten igen. Jag hade vågat så mycket och klarat så mycket men nu kändes det som att jag aldrig skulle våga lämna lägenheten igen. Somnade ledsen och besviken men vaknade med ny energi. Tänkte på det där man brukar säga om att man måste upp i hästsadeln direkt, för att inte bli allt för rädd så sagt och gjort så åkte jag tillbaka till Trosa. Och vet ni? Det gick SÅ bra! Jag har haft ett dygn med föräldrarna och min syster utan ångest. Jag har till och med ätit lösviktsgodis(!), något jag aldrig vågar göra den här årstiden. Avslutade dessutom helgen med ett besök hos min vän i Nyköping som jag inte vågat besöka typ någonsin. Så trots panikångest och den hemska upplevelsen lyckades jag vända på alltihopa och avsluta med flaggen i topp. Jag är SÅ redo för livet. Fan heller att panikångesten och fobin ska få begränsa mig mer.

Gillar

Kommentarer

psykiskohalsablogg
psykiskohalsablogg,
Jag förstår att det kan kännas tungt. Men du är inte ensam! Lider själv av bland annat psykisk ohälsa och IBS. Ingen bra kombination. Hoppas du mår bättre den här veckan och att din kropp återhämtar sig. Om du vill så får du gärna kika in på min blogg där jag skriver om just psykisk ohälsa! Ta hand om dig, och glöm inte att ett bakslag inte är samma sak som ett återfall.
nouw.com/psykiskohalsablogg
eemmastephanie
eemmastephanie,
Tack för din kommentar. Försöker påminna mig själv om det. Och bra att du också bloggar om det, det behövs fler som vågar det. ❤️
nouw.com/eemmastephanie
IP: 82.99.3.229