Jag blir allt mer begränsad tack vare denna fruktansvärda panikångest, allting blir jobbigt och jag måste kämpa emot den i såna enkla saker som att gå till affären eller fika med en vän. När man läser om panikångest eller diskturera det i olika forum stöter man på "det är inte farligt" och "du kommer inte dö" gång på gång, något som för många säkerligen är lugnande men för mig hjälper det inte det minsta. De vanligaste symptomen på panikångest är andningssvårigheter och bröstsmärtor, med dessa symptom så förstår jag att det hjälper att höra att det inte är farligt eller dödligt men för mig yttrar sig panikångesten mer som en magsjuka. Jag får magproblem, illamående, kallsvettningar etc. Det har till och med gått så pass långt att jag har kräkts av paniken, och det är för mig det absolut värsta som skulle kunna hända. Så för att sammanfatta, det lugnar inte mig att veta att det inte är farligt eftersom jag inte är rädd för att dö. Jag kan inte lugna ner mig själv när panikattacken kommer eftersom jag vet att jag kan komma att kräkas, vilket är det värsta scenariot som finns i min värld. Samtidigt vet jag att det enda sättet att bli fri panikångesten är att gå emot den, så jag kämpar på. Försöker leva som vanligt och ibland går det bra, ibland är det svårare. Och när man stöter på en motgång är det så lätt att falla ner på botten och bara ge upp men då försöker jag påminna mig själv om ett steg bakåt, två steg framåt. Så för att vara lite mer konkret om hur jag kämpar emot panikångesten ska jag berätta om den senaste tiden, om någon finner det intressant att läsa om - om inte annat kan jag i framtiden se tillbaka på hur mycket jag kämpade.
För 1.5 vecka sedan bestämde jag mig för att åka med David till vårat sommarställe i Småland, något som jag inte har gjort på flera år just på grund utav panikångesten, emetofobin och tarmsjukdomen. Förutom den bilresa som är ett måste för att komma dit så saknar sommarstället både toalett och vatten, vilket är jobbigt när man har en sjuk tarm och fobi för att kräkas. Hur som helst så gick resan över förväntat, jag hade ett par panikångestattacker men jag hanterade dem och lyckades vänta ut det. På resan hem började min tarmsjukdom göra sig hörd och då triggas mitt psyke igång direkt. Min rädsla är ju att behöva kräkas och framför allt om jag tvingas göra det när någon är med, så när magen strular börjar tankarna kring ev kräkning igång, och att David då satt i bilen bredvid mig gjorde mig ännu mer panikslagen. Som tur är har jag världens bästa pojkvän som förstår precis vad som krävs för att jag ska klara av situationen- han påminner mig om att jag får släppa av honom när som helst på vägen om det behövs, trots att vi var mitt ute i ingenstans, trots att det ösregnade och var mitt i natten. Genom att göra så tar han bort stressen och pressen från mina axlar och jag kan härda ut genom paniken och smärtan. Så hem kom jag och jag kände mig så himla stolt som hade klarat av det trots panikattackerna, 1-0 till mig!
En vecka senare var det dags för utmaning nummer 2, ett restaurangbesök - något som jag bävat för sen det senaste besöket ett år tidigare. Då var jag ute och åt med min familj och fick en fruktansvärd panikattack, vilket ledde till att jag har undvikit att äta ute. Jag förstod dock att ju längre jag undvek det, desto räddare blev jag så jag kände att det var dags att ta tjuren i hornet och utsätta sig men fyfan vad jag var nervös. Det var en Emma på skakiga ben och med ett illamående utöver det vanliga som gick till Texas hand i hand med David. Som tur var, även i denna situation är han en riktig klippa. Han påminde mig återigen om att han inte skulle bli besviken om jag behövde ställa in, och att det var helt okej om jag skulle behöva lämna resturangen och honom mitt i middagen, vilket även där gjorde att stressen släppte. Och vet ni? Jag klarade av att äta upp hela middagen utan att springa till toan och utan att lämna restaurangen, så 2-0 till fobin och jag var SÅ stolt.
Två dagar senare, med andra ord i fredags skulle vi fira min födelsedag. Jag hade inte fått veta innan vilka som var bjudna eller vad som var planen då mina vänner ville överraska mig, så himla gulligt! Däremot började jag må dåligt många timmar innan och jag tvingades springa på toaletten många gånger under dagen. När det tillslut var dags att bege sig var magen i uppror trots lugnande tabletter. Jag klarade av att stanna på festen i max en timme innan jag tvingades ge upp och gå hem. Där och då kändes det som världens misslyckande, inte bara på grund utav att jag inte klarade av att umgås med mina vänner utan också för att de faktiskt hade planerat en fest för MIG som jag tvingades lämna. Fick inse att panikångesten hade vunnit över mig och det stod därmed 2-1. Dagen efter försökte jag peppa mig själv igen och tänka på ett steg bakåt, två steg framåt - bara att kämpa vidare.
Igår var det dags för utmaning nummer 4, att åka och hälsa på min familj. Även det är något som jag gång på gång får panik över, för vad händer om jag får magsjuka när jag är flera mil hemifrån, eller om tarmsjukdomen strular när jag är på motorvägen? Såna scenarion målar jag upp i huvudet som triggar i gång panikångesten men jag vet ju att jag måste utsätta mig i alla fall. Så jag satte mig i bilen och åkte hem till dem, trots rädslan. Och ännu en gång klarade jag av det, och utan att få en enda panikångestattack. Jag kunde njuta av god mat, slappna av flera timmar i skogen när vi letade svamp och njuta av att vara med personerna jag älskar mest av allt. Kan säga att det var en riktigt stolt Emma som somnade igår kväll till sifforna 3-1! Nu ska jag bara fortsätta kämpa och komma ihåg att jag KAN! Det kommer inte alltid att gå med jag vet att det går bara jag aldrig slutar kämpa. Fan ta dig panikångest, en dag ska jag bli kvitt dig för alltid.
