Som rubriken så fint talar om så är bajs något som sällan ska talas om, speciellt inte öppet. Att alla människor bajsar är något som inte bör nämnas, och är du tjej är det strikt förbjudet att ens tänka tanken att säga något. Denna tabu sätter stora hinder för många, i synnerhet för dem som lever med tarmsjukdomar - som jag själv.
Så länge jag kan minnas har jag haft problem med magen, det har varit en ständig jakt efter toaletter och en evigt bökande vad gäller planering. För att ta till exempel en vanlig skoldag var jag tvungen att gå upp minst två timmar före bussen skulle gå för att kunna äta och gå på toaletten. Det var svårt att leva bara en sådan liten grej som att sitta på skolbussen den där timmen fruktansvärt. För tänk OM jag behöver gå på toa, då bajsar jag på mig för det finns ingen toalett...
Livet med tarmsjukdom är en rent helvete och jag är så trött på att behöva smussla och dölja allt som har med den att göra. Men framför allt är jag trött på att inte bemötas med respekt vad gäller de problem som kan komma att uppstå. Det går inte att spika saker med mig, det är något man måste lära sig. 5 min innan vi ska åka någonstans kan min mage rasa och då är det omöjligt att gå en meter ifrån toaletten. Alla har väl haft magsjuka och vet hur det är, precis så är det för mig var och varannan dag. Det är ingen som ifrågasätter någon med magsjuka eller blir sur om man tvingas ställa in planer. Är man sjuk så är man, men detta verkar inte gälla kroniska sjukdomar som tex Ulcerös Kolit. Och det gör mig såååå upprörd. Jag har inte valt att lida av den här sjukdomen, jag har inte valt att ständigt ha smärtor eller behöva leva med en ständig vetskap om att när som kan magen sparka bakut och att då ha mindre än 5 minuter på sig att uppsöka en toalett. Jag har inte valt att inte kunna åka på resor, festivaler etc som alla andra utan ett evigt planerande om hur, vart, när det finns toaletter. Jag skulle göra vad som helst för att ha en normal mage och slippa gå runt och vara rädd för att hamna i pinsamma situationer. Hur roligt är det att sitta på pendeltåget och få akut diarré när det inte finns toaletter? Hur roligt är det om man är på dejt och plötsligt måste gå hem med akut magont? Eller om man bjudit över en dejt på filmkväll och får akut diarre? Tro mig, det hörs i en liten lägenhet om man har diarré och det är inte roligt. Dessa problem och situationer uppstår i det dagliga livet jämt och ständigt för någon med tarmsjukdom men det är inget man får tala om. Det är äckligt och avtändande, folk tar avstånd. MEN HUR SKA VI GÖRA DÅ? Det är klart att folk undrar om man ständigt avbokar eller behöver avbryta planer för att gå hem, om man inte kan förklara kommer folk se på en som udda och konstig. Man behöver prata, förklara och kunna diskutera öppet om detta för att få förståelse.
Vet ni hur många individer ni går förbi på vägen till jobbet som använder blöja på grund av denna sjukdom? Hur många individer som bokstavligen bajsar på sig för att de inte hinner till en toalett? Vet ni hur många som tvingas kämpa med undervikt för att tarmen är för trasig för att ta upp näring, som på det tvingas höra hur de ser ut som skelett? Eller hur många som av alla kortisonkurer går upp i vikt, som tvingas höra kommentarer om hur tjocka de är. Vet ni hur många individer som DÖR av denna sjukdom eller följdsjukdomar till denna hemska diagnos? Tänk på det nästa gång, och förstå vad det är vi tampas med dagligen.
Publicerade detta inlägg på tidigare blogg
