Akuten

Tarmsjukdom, Psykisk ohälsa, Emetofobi

Okej, nu ska vi ta ett inlägg och uppdatera om den senaste veckan som har varit minst sagt kaotiskt. Allt började för en vecka sedan. Jag och några vänner hade bokat in en filmkväll men under eftermiddagen fick jag ont i magen. Jag tänkte att det var min IBS som spökade så värmde min värmekudde och bara chillade. Timmarna gick och jag fick mer och mer ont. Tillslut låg och i fosterställning och bara gnydde av smärta så filmkvällen ställdes in.

När jag vaknade på morgonen mådde jag helt bra och då tänkte jag att återigen att det måste ha varit IBSen iallafall. Jag gick till gymmet och sedan solade jag med en kompis. Mitt i solningen fick jag superont igen och jag fick skynda upp till lägenheten. Smärtan blev värre och värre och det som hände sedan är för vidrigt för att skriva här. Hur som helst resulterade det i en resa till akuten omgående.

Alla som känner mig vet att jag aldrig någonsin skulle åka till akuten om det inte var livsnödvändigt. På grund av min emetofobi är just akuten förknippat med sjuk ångest, det är ju ett ställe där folk spyr av alla möjliga anledningar liksom. När jag kom till akuten fick jag ett rum direkt, där inne kopplade dem upp mig för puls, blodtryck osv. Jag var i totalt upplösningstillstånd av all rädsla och panik vilket syntes tydligt på pulsen. 150 i vilopuls och ja, paniken var konstaterad. Efter lite Stesolid fick vi ner pulsen till 121 men tårarna sprutade fortfarande.

När det mest akuta var löst så fick jag åka hem i väntan på tid till kirurgmottagningen. Hemma var jag bara sängliggandes med feber och smärta tills jag fick en tid den 9e på morgonen. Inför det besöket var jag också panikslagen, jag visste att det inkluderade obehagliga undersökningar med kameror i tarmen och jag hade helst av allt bara velat bli sövd. Även denna gång hjälpte Stesolidcn att få ner pulsen och allt gick bra. Läkaren var superbra och förklarade alternativen noggrant för mig, man vill så långt som möjligt undvika att skära i tarmen så vi beslutade att testa två sorters medicin med kortison för att se om det kan läka lite av sig själv. Sedan ska vi följa upp om 6-8 veckor för att se hur statusen ser ut.

Direkt efter sjukhuset åkte jag hem till min familj där jag har vilat upp mig lite. Jag har ändå mått helt ok tills idag då magen börjat krampa igen och nu känns det sisådär alltså. Är livrädd för att bli så dålig igen och livrädd för alla komplikationer som kan inträffa. Störst av allt är dock ångesten över att eventuellt behöva åka till sjukhus igen, mitt psyke pallar liksom inte det. Jag tror inte att någon som inte gått i mina skor kan föreställa sig vilken ångest det innebär faktiskt. Jag är dock sinnessjukt tacksam för mina fantastiska vänner som funnits där, hört av sig, lämnat presenter osv. För att inte tala om min familj, världens bästa stöd.

Imorgon hoppas jag att jag mår okej så att jag kan gå tillbaka till gymmet efter att ha varit borta en hel vecka, kliar i hela kroppen efter att få köra lite styrka. Håll tummarna!

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229