Åka kommunalt

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Det här med panikångest och spyfobi har ju lett till att det är en enda stor skräck att åka kommunalt. Sedan jag tog körkort 2014 har jag därför inte åkt kommunalt alls. Innan dess åkte jag ändå en hel del även om oron alltid fanns där. Men ju mer bekväm en blir desto lättare är det att psyket försämras, och precis så har det varit för mig. När jag plötsligt kunde undvika kommunaltrafiken och ta bilen överallt så blev jag också mer rädd för att åka kommunalt. Jag glömde bort att jag faktiskt klarat av det i alla år innan körkortet och det blev bara för läskigt.


När panikångesten sen kom på riktigt 2017 så var jag ju rädd för att bara lämna lägenheten. Jag vågade inte ens åka iväg med bilen så att åka kommunalt fanns inte ens med på världskartan. Sen började jag min KBT behandling för paniksyndromet och då stod jag där och insåg att nu händer det, nu måste jag åka kollektivt. Den första resan gjorde jag faktiskt helt utan ångest vilket jag tror beror på att jag gick en promenad och sedan tog spårvagnen hem. Då visste jag att resan var kort och att jag efteråt var hemma, istället för att åka iväg någonstans för att sedan behöver göra samma resas hem igen.

Resa nummer två däremot var inte lika okomplicerad. Denna gång skulle jag ta bussen till affären, handla och sedan åka hem igen - sjukt läskigt. Resan dit gick dock över förväntan och jag kände mig rätt avslappad. Jag handlade lite grann och klev sedan på bussen tillbaka. Stationen efter att jag klev på så ska helt plötsligt en grupp med barn gå på. Dem är säkert 10 stycken, max 5 år gamla och då är ångesten där direkt. Min mardröm är ju att vara i närheten av barn eftersom dem typ alltid kräks rakt ut om dem blir sjuka. En vuxen individ kan ju känna innan och gå av osv. Så där satt jag iallafall på en 20 min lång bussresa bland en massa barn... min första tanke var såklart att gå av men jag kämpade mig igenom det. Lyssnade, tittade och försökte analysera. Skulle någon se blek ut, kväljde någon? 100% uppmärksam på mina lilla signal som betydde kräkning. När jag gick av och allt hade gått bra så kände jag mig stolt, jag hade klarat av det men konsekvenserna var inte lika roliga.

Med konsekvenser menar jag dem efterdyningar som ångest kan leverera, något som folk inte brukar prata. Jag fick nämligen förhöjd temp, illamåendeattack och ont i kroppen när jag kom hem. Tänkte först att jag blivit sjuk och hade världens panik men mamma påminde mig om att det alltid blir så efteråt. När jag hade arbetsträning var det ju likadant efter varje dag men det är så sjukt att ångesten ger fysiska symptom, och speciellt efteråt. Hur som helst, dagen efter mådde jag bra och idag är jag stolt över min insats. Vägrar ge upp!

Gillar

Kommentarer

Hälsa Hanna
Hälsa Hanna,
Tack för grymt bra blogg!
medisera.se/
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229