Först och främst vill jag säga att min resa till Stockholm var "Corona-säker" så ni behöver inte fundera på det resten av inlägget. Jag åkte bil till min bästavän, träffade ingen annan än honom då vi bara var inomhus i hans lägenhet. Han jobbar hemifrån och beställer hem maten och detsamma gäller mig så vi båda har varit isolerade från omvärlden. Med andra ord så är det ingen större risk att vi skulle smitta varandra/andra genom att ses.

Mitt problem är ju att jag är livrädd för att kräkas borta eller i närheten av någon annan, och om jag befinner mig nästan två timmar hemifrån skulle jag inte direkt hinna köra hem ifall jag skulle bli magsjuk. Därför har jag haft väldigt svårt för att resa så att hälsa på hos min bästavän i Stockholm har känts långt borta, men igår var det dags.

Innan pandemin utmanade jag mig själv hela tiden för att komma över rädslan, vilket gick över förväntan ändå. Om jag jämför med 2017 när jag inte ens klarade av att slänga soporna utan att få en panikattack så var det enorma framsteg när jag började klara av åka iväg en bit, äta på restaurang, sova hos familjen etc. Sedan kom denna pandemi och min KBT las på is, jag kunde inte längre utmana min rädsla utan blev isolerad i hemmet - fram till igår.

Redan i förrgår, dagen innan jag skulle åka till Stockholm kände jag av oron och ångesten i kroppen. Magen har ju varit sämre ett tag och med stressen blev den ännu värre, men jag var ändå fast besluten att klara av det. När jag vaknade igår hade jag superont i magen och kände verkligen för att omboka besöken, samtidigt visste jag att det inte skulle kännas lättare en annan dag heller så jag bestämde mig för att åka iallafall.

En sak som är viktigt när man lever med tarmsjukdomar är fasta mattider och redan från början så ändrades tiden. I vanliga fall brukar jag inte äta frukost utan äter "lunch" direkt istället, men eftersom jag skulle iväg så åt jag frukost redan vid 08. När klockan sedan var 12 och jag befann mig i Stockholm var jag superhungrig, nästan så att det gjorde ont i magen av hungerkänslorna liksom. Då åt vi en lättare lunch men magen ballade ur direkt och blev stenhård, uppblåst och krampade. Istället för den mysiga långpromenad längs Mälaren som vi hade planerat så blev det soffläge och värmekudde.

Magknipet var rejält och det kom som illamående vågor genom hela kroppen, i vanliga fall eller snarare; för ett par år sedan så hade jag åkt hem direkt vid denna känsla men istället satt jag var. Vi pratade, kollade på tv och hade det trevligt trots omständigheterna. När det sedan var dags för middag mådde jag lite bättre men så fort jag hade ätit blev det betydligt värre. Då fick jag ännu mer ont i magen samt extremt gasig men jag stannade kvar iallafall. Och vet ni något ännu sjukare? Jag åt, för första gången i mitt liv färska räkor. Något jag aldrig aldrig vågat göra innan pga rädsla för matförgiftning! Och jag fick inte ens ångest av det, så skönt!

När klockan sedan var 21 och jag skulle åka hemåt kände jag mig så himla stolt. Jag hade aldrig stannat kvar med dessa symptom för ett par år sedan, aldrig någonsin. Jag hade dessutom helt klart fått panikångest av illamåendet och varit totalt livrädd men jag var coollugn. Är faktiskt förvånad över mig själv och speciellt med tanke på att jag har varit isolerad så länge, rädslan för att min panikångest ska komma tillbaka pga avbrottet i terapin har varit stor men so far, so good så det kändes jättebra. Sen är det såklart inte lika roligt att magen ska hålla på att bråka jämt och ständigt, har ju varit i ett mildare skov senaste tiden efter att ha varit förskonad en längre tid men hoppas hoppas att det vänder snart. Nu ska jag ge mig ut på en promenad med ett leende på läpparna!

#spyfobi #emetofobi #kräkfobi #fobi #psykiskohälsa #psynligt #panikångest #ångest #tarmsjukdom #ibs #ibd #ulceröskolit

Hela mitt liv har jag tänkt att skaffa barn är något alla gör, att det inte funnit något val utan det är en del av livet. Men när jag blev vuxen förstod jag också att det krävs en del av den människa som beslutar sig för att skaffa barn, först och främst behöver en kunna ta hand om sig själv. Kan jag ta hand om mig själv? Svaret är ett solklart nej. Varför kan jag inte ta hand om mig själv? För att jag lider av psykisk ohälsa som bokstavligt talat gör mig handikappad.

Allting började redan när jag var 7 år gammal, med andra ord för snart 22 år. Jag blev magsjuk och efter det utvecklade jag spyfobi, även kallad emetofobi vilket ni som följt mig ett tag vet om. Denna fobi har också utvecklat en rad andra diagnoser som OCD, paniksyndrom, agorafobi, PTSD och depression. Dessa diagnoser tillsammans gör att min vardag påverkas så att ingenting fungerar så som det borde göra.

Redan i skolan hade jag svårigheter med närvaron. Jag var livrädd för all smitta som florerade bland klassrummen och ville helst av allt isolera mig hemma. Detta innebar att skolan tillslut fick anpassa mina studier så att jag fick sköta en hel del hemifrån, allt för att jag i alla fall skulle kunna få godkända betyg. När jag sedan var klar med skolan och skulle börja arbeta föll allt. Hur skulle jag kunna sköta ett jobb när jag var rädd för människor, rädd för att vara hemifrån och rädd för all direkt- och indirekt kontakt med omvärlden? Detta innebar att jag blev sjukskriven och fortsatte att isolera mig. När det kommer till mitt sociala umgänge har det gått i perioder. Ibland klarar jag av att umgås med vänner, gå på stan eller ut och käka utan att få panikångest medan jag vid andra tillfällen ställer in, avbryter mitt i eller helt enkelt isolerar mig helt med noll kontakt med vänner. När min panikångest var som värst klarade jag inte ens av att gå ut och slänga soporna, ingenting fungerade liksom. När det kommer till kärleksrelationer är det också tufft. Jag klarar inte av att vara sambo med någon, eftersom denne kan bli magsjuk eller så blir jag det (jag är livrädd för att spy när någon annan är i närheten). Nu har det till och med gått så långt att jag inte ens kan sova med min pojkvän, för att jag är livrädd att någon av oss ska vakna och kräkas. När ni får all den här informationen presenterad för er, låter det som att jag skulle klara av att vara en mamma? Nej, nej och nej.

Barn är dessutom det absolut värsta jag vet, då dem inte kan säga till om dem behöver kräkas utan kräks rakt ut. Dem slickar och äter på allt dessutom, så smittspridningen hos dem är enorm. Den här rädslan för barn har gjort att jag inte kan träffa de vänner jag har som skaffar barn, och att befinna mig i samma rum som ett är mer eller mindre omöjligt. Återigen, HUR ska jag kunna skaffa barn då?

Alla runt omkring mig säger gång på gång att det kommer bli annorlunda när det är ditt eget barn, och att fobin kanske till och med blir bättre. Så ni tycker alltså att jag seriöst ska chansa och sätta ett barn till livet, för att det KANSKE kan bli bättre? Nej, jag är inte så egoistiskt. Ett barn ska gå först, i alla lägen. Du sätter inte ett barn till världen om du är övertygad om att det kommer gå åt helvete. Det spelar ingen roll hur mycket jag skulle vilja, för det är inte rätt.

Sen kan jag såklart inte säga att det kommer se ut såhär för all framtid. Jag kanske blir bättre och så sitter jag där som världens bästa mamma en dag. Men faktum är, att jag är snart 30 år och har gått i terapi för detta i över 20 år utan effekt så sannolikheten att det skulle förändras är väldigt låg och därför har jag tvingats acceptera att jag inte kan skaffa barn. Det är en självklar sorg och då gör det ännu ondare när folk gång på gång ska ifrågasätta och pusha mig till att jag visst kan skaffa barn, även om jag förstår att det görs i all välmening. Så snälla, tänk er för nästa gång ni ifrågasätter eller kommenterar valet att inte skaffa barn. För ni kanske faktiskt sårar någon. Det är faktiskt så att psykisk ohälsa är lika mycket rimlig anledning att inte skaffa barn, som att en inte kan skaffa barn pga fysisk sjukdom.

Varnar känsliga läsare direkt, för nu kommer ett tabubelagt bajsinlägg från tjejen som kämpar med Ulcerös kolit.

Jag har varit så himla förskonad från min tarmsjukdom under så himla lång tid nu. Jag har inte haft skov på många år, jag tror det är typ sex, sju år sen om jag inte missminner mig. Jag har därför glömt bort hur det känns att må dåligt med magen och ha diarréer och allt vad det innebär. Nu har min tur dock vänt.

Sedan ungefär en månad tillbaka har min mage krånglat rejält. Jag har inte kunnat gå på toaletten på egen hand på evigheter utan har varit en himla resa med en massa olika mediciner, laxermedel, bulkmedel och liknande för att få magen att fungera. Jag har pendlat mellan förstoppning och diarré hela tiden och konstant uppblåsthet och kramp. När jag sedan för ganska exakt en månad sedan fick urinvägsinfektion och antibiotika blev allt ännu värre. Dels var jag så pass sjuk att jag inte kunde göra annat än att ligga i sängen, och brist på rörelse är negativt för min mage (och typ alla andras med?!) och sedan att gå från att äta bra mat till färdigrätter hade också negativ inverkan på magen. Men framför allt all denna jävla antibiotika som är rena helvetet med tarmsjukdom så nu sitter jag här med blodiga diarréer.

Det hela eskalerade när jag kände mig toanödig, gick till toan men det enda som kom ut var blod. Det var blod i hela toaletten, på alla kanter och ja, precis överallt. Samtidigt fick jag feber, illamående och frossa, paniken var ett faktum. Efter att ha rådgjort med 1177 kom ambulansen och hämtade mig. Panikslagen och hysterisk med tanke på fobin så kändes det som att jag skulle kräkas. Ambulanssjukvårdarna vägrade ge mig lugnande, väl på akuten vägrade dem ge mig lugnande. Jag låg och grät helt hysteriskt i korridoren i timmar, alla gick förbi och ingen stannade upp och frågade om jag var okej. Helt utelämnad låg jag där i sängen, livrädd och ensam (ingen får ju följa med in pga pandemin) och först flera timmar efter midnatt kom en läkare. Tror ni att dem kunde göra något? Svar nej.

Blödningen hade avtagit vilket innebär att akutoperation inte behövs, högst troligt beror detta på alla mediciner och min tarmsjukdom. Tarmen är uppretad liksom vilket framkallar detta och då kan dem inte göra något så jag fick åka hem igen. Nu ligger jag i sängen och vilar, är helt slut psykiskt. Har varit på akuten så många gånger senaste tiden och varit så sjuk. Jag vill bara få må bra nu, jag vill få återhämta mig och bli frisk. Äter sista antibiotikan ikväll och hoppas att det är den sista kuren, hoppas att tarmen får läka nu. Snälla, håll tummarna för mig för jag orkar fan inte mer sjukhus nu.

#ulceröskolit #tarmsjukdom #ibd #ibs #psykiskohälsa #psynligt #emetofobi #spyfobi #kräkfobi #fobi #panikångest