Nu har inte jag uppdaterat på evigheter här men mitt liv har tagit världens vändning från att ha legat allra längst ner på botten. Sist jag skrev för ett par månader sen såg jag inget ljus i mörkret då allt gick emot mig både fysiskt och psykiskt. Sen kom det ett samtal från försäkringskassan där dem ÄNTLIGEN ändrade sitt avslag och godkände min ansökan om aktivitetsersättning, min lycka var totalt. Så många samtal innan jag tvingats ta emot där dem gång på gång nekat, gång på gång gått emot mina läkarutlåtanden. Men efter ytterligare ett ändrat intyg samt en rättelse skriven av mig med en massa lagparagrafer tog dem tillslut det enda korrekta beslutet.

Efter det samtalet så lättade precis all min ångest. Plötsligt fick jag energi att kämpa mot ett friskare liv och hopp om en framtid. Nu har jag ett helt år på mig att arbetsträna och försöka få in en fot i arbetslivet. Istället för att gå från 0 till 100 på ett par veckor så har jag ett år på mig, betydligt bättre och hälsosammare för både kropp och knopp.

När det kommer till mitt fysiska mående så verkar livmodern äntligen ha blivit bra då jag inte haft mensvärk på evigheter, dessutom har jag haft "mens" vilket tyder på att blodet kommer ut som det ska vilket också (såklart) är jättebra. Min stora tarmoperation däremot är uppskjuten men just nu är måendet på den fronten också bra så jag försöker bara att njuta av varje dag som jag mår okej.

Summan av kardemumman är att jag har lite hopp om framtiden nu i alla fall. Försäkringskassan menar på att jag ska förbereda mig för att söka sjukersättning till 2022 men jag vill inte tänka att det ska vara såhär för alltid, jag ska kämpa för att kunna jobba. Jag vägrar acceptera att jag ska leva på existensminimum för resten av livet så då är det bara att kämpa tills man inte längre kan ge mer. Håll tummarna för mig!