Okej, nu ska vi ta ett inlägg och uppdatera om den senaste veckan som har varit minst sagt kaotiskt. Allt började för en vecka sedan. Jag och några vänner hade bokat in en filmkväll men under eftermiddagen fick jag ont i magen. Jag tänkte att det var min IBS som spökade så värmde min värmekudde och bara chillade. Timmarna gick och jag fick mer och mer ont. Tillslut låg och i fosterställning och bara gnydde av smärta så filmkvällen ställdes in.

När jag vaknade på morgonen mådde jag helt bra och då tänkte jag att återigen att det måste ha varit IBSen iallafall. Jag gick till gymmet och sedan solade jag med en kompis. Mitt i solningen fick jag superont igen och jag fick skynda upp till lägenheten. Smärtan blev värre och värre och det som hände sedan är för vidrigt för att skriva här. Hur som helst resulterade det i en resa till akuten omgående.

Alla som känner mig vet att jag aldrig någonsin skulle åka till akuten om det inte var livsnödvändigt. På grund av min emetofobi är just akuten förknippat med sjuk ångest, det är ju ett ställe där folk spyr av alla möjliga anledningar liksom. När jag kom till akuten fick jag ett rum direkt, där inne kopplade dem upp mig för puls, blodtryck osv. Jag var i totalt upplösningstillstånd av all rädsla och panik vilket syntes tydligt på pulsen. 150 i vilopuls och ja, paniken var konstaterad. Efter lite Stesolid fick vi ner pulsen till 121 men tårarna sprutade fortfarande.

När det mest akuta var löst så fick jag åka hem i väntan på tid till kirurgmottagningen. Hemma var jag bara sängliggandes med feber och smärta tills jag fick en tid den 9e på morgonen. Inför det besöket var jag också panikslagen, jag visste att det inkluderade obehagliga undersökningar med kameror i tarmen och jag hade helst av allt bara velat bli sövd. Även denna gång hjälpte Stesolidcn att få ner pulsen och allt gick bra. Läkaren var superbra och förklarade alternativen noggrant för mig, man vill så långt som möjligt undvika att skära i tarmen så vi beslutade att testa två sorters medicin med kortison för att se om det kan läka lite av sig själv. Sedan ska vi följa upp om 6-8 veckor för att se hur statusen ser ut.

Direkt efter sjukhuset åkte jag hem till min familj där jag har vilat upp mig lite. Jag har ändå mått helt ok tills idag då magen börjat krampa igen och nu känns det sisådär alltså. Är livrädd för att bli så dålig igen och livrädd för alla komplikationer som kan inträffa. Störst av allt är dock ångesten över att eventuellt behöva åka till sjukhus igen, mitt psyke pallar liksom inte det. Jag tror inte att någon som inte gått i mina skor kan föreställa sig vilken ångest det innebär faktiskt. Jag är dock sinnessjukt tacksam för mina fantastiska vänner som funnits där, hört av sig, lämnat presenter osv. För att inte tala om min familj, världens bästa stöd.

Imorgon hoppas jag att jag mår okej så att jag kan gå tillbaka till gymmet efter att ha varit borta en hel vecka, kliar i hela kroppen efter att få köra lite styrka. Håll tummarna!

Det här med panikångest och spyfobi har ju lett till att det är en enda stor skräck att åka kommunalt. Sedan jag tog körkort 2014 har jag därför inte åkt kommunalt alls. Innan dess åkte jag ändå en hel del även om oron alltid fanns där. Men ju mer bekväm en blir desto lättare är det att psyket försämras, och precis så har det varit för mig. När jag plötsligt kunde undvika kommunaltrafiken och ta bilen överallt så blev jag också mer rädd för att åka kommunalt. Jag glömde bort att jag faktiskt klarat av det i alla år innan körkortet och det blev bara för läskigt.

När panikångesten sen kom på riktigt 2017 så var jag ju rädd för att bara lämna lägenheten. Jag vågade inte ens åka iväg med bilen så att åka kommunalt fanns inte ens med på världskartan. Sen började jag min KBT behandling för paniksyndromet och då stod jag där och insåg att nu händer det, nu måste jag åka kollektivt. Den första resan gjorde jag faktiskt helt utan ångest vilket jag tror beror på att jag gick en promenad och sedan tog spårvagnen hem. Då visste jag att resan var kort och att jag efteråt var hemma, istället för att åka iväg någonstans för att sedan behöver göra samma resas hem igen.

Resa nummer två däremot var inte lika okomplicerad. Denna gång skulle jag ta bussen till affären, handla och sedan åka hem igen - sjukt läskigt. Resan dit gick dock över förväntan och jag kände mig rätt avslappad. Jag handlade lite grann och klev sedan på bussen tillbaka. Stationen efter att jag klev på så ska helt plötsligt en grupp med barn gå på. Dem är säkert 10 stycken, max 5 år gamla och då är ångesten där direkt. Min mardröm är ju att vara i närheten av barn eftersom dem typ alltid kräks rakt ut om dem blir sjuka. En vuxen individ kan ju känna innan och gå av osv. Så där satt jag iallafall på en 20 min lång bussresa bland en massa barn... min första tanke var såklart att gå av men jag kämpade mig igenom det. Lyssnade, tittade och försökte analysera. Skulle någon se blek ut, kväljde någon? 100% uppmärksam på mina lilla signal som betydde kräkning. När jag gick av och allt hade gått bra så kände jag mig stolt, jag hade klarat av det men konsekvenserna var inte lika roliga.

Med konsekvenser menar jag dem efterdyningar som ångest kan leverera, något som folk inte brukar prata. Jag fick nämligen förhöjd temp, illamåendeattack och ont i kroppen när jag kom hem. Tänkte först att jag blivit sjuk och hade världens panik men mamma påminde mig om att det alltid blir så efteråt. När jag hade arbetsträning var det ju likadant efter varje dag men det är så sjukt att ångesten ger fysiska symptom, och speciellt efteråt. Hur som helst, dagen efter mådde jag bra och idag är jag stolt över min insats. Vägrar ge upp!

#psykiskohälsa #panikångest #paniksyndrom #emetofobi #spyfobi #kbt