Ångesten äter upp mig, är helt jävla trasig. 48h hann precis gå innan någon spyr i trapphuset. Jag andas in skiten och det är så himla kört. Gråter, hyperventilerar, skakar. Jag orkar inte mer, mitt huvudet dunkar och nu har jag gråtit i över sju timmar. Det är aldrig någon som förstår hur rädd jag är, och hur jag kan ta allt detta så himla hårt. Men jag dör hellre än att få magsjuka och det menar jag verkligen.
Ringde min vän Andreas, han kom hit inom fem min för att kolla om spyan var upptorkad. Så himla tacksam för det(!) men sen fortsätter jag gråta. 48h känns som en evighet. Ringer akutpsyk men dem kan inte göra något via telefon och jag vågar ju inte gå ut i trapphuset- återvändsgränd med andra ord. Sedan kommer Emelie och rastar Milo åt mig, återigen sjukt tacksam(!). Inser sekunden efter Milo är tillbaka i lägenheten att han säkerligen sprungit i den upptorkade spyan och ångesten blir ännu värre. Nu finns viruset inte bara i trapphuset utan i hela min lägenhet. Golven, soffan, sängen- överallt. Nu är det inte 48h som gäller utan två veckor. Hur ska jag klara detta? Hur ska jag överleva denna kraftiga ångest under så lång tid? Jag vet inte helt ärligt. Är helt jävla förstörd.
